Det har gått mer än tre år sedan Storbritannien lämnade Europeiska unionen (Brexit) och många brittiska medborgare är fortfarande förvirrade över varför utträdet skedde och om det var en bra lösning eller inte. Folkomröstningen om huruvida EU ska förbli medlem eller lämna EU hölls i juni 2016 och det var en jämn omröstning då 51,9 % röstade för att lämna EU och 48,1 % ville behålla EU-medlemskapet.
I mars 2017 meddelade den brittiska premiärministern Theresa May officiellt EU-kommissionen om Storbritanniens utträde, och Brexit-förhandlingarna inleddes med målet att göra processen så smidig som möjligt. Slutet av mars 2019 var det föreslagna datumet för utträdet, men detta försenades på grund av det brittiska parlamentsvalet i juni 2017. Den instabila situationen i den brittiska regeringen försenade implementeringen av artikel 50, EU:s riktlinjer för länder som frivilligt vill lämna EU.
Missnöje med EU-medlemskap
Storbritannien gick med i EU 1973 (då kallat Europeiska gemenskaperna eller EG), och även om det fanns enorma ekonomiska fördelar med medlemskapet var det inte alla britter som var nöjda med situationen. England, i synnerhet, värdesatte sin ställning som suverän stat och ansåg att ett medlemskap i EU innebar att man överlät makt och auktoritet till en utländsk organisation.
Redan från början var de brittiska medborgarna ovilliga att byta valutaenhet från pund sterling till euro och valde därför bort denna medlemsklausul. Genom att behålla sin egen valuta fick Storbritannien ett visst mått av ekonomisk suveränitet, men det fanns fortfarande ett antal euroskeptiker som inget hellre ville än att lämna EU så snart som möjligt.
En folkomröstning 1975 om huruvida Storbritannien skulle stanna kvar i EU eller inte stöddes av drygt 67 procent av väljarna. Men det faktum att nästan en tredjedel av väljarkåren var emot medlemskap skapade redan oro både inom den brittiska regeringen och på EU:s högkvarter.
Kanske på grund av oro över den ökande EU-kritiska opinionen i Storbritannien hölls inga ytterligare folkomröstningar under de kommande fyrtio åren, tills påtryckningar från euroskeptiska medlemmar i det konservativa partiet, liksom från UKIP (UK Independence Party), tvingade premiärminister David Cameron att garantera en folkomröstning om EU-medlemskapet om hans konservativa parti skulle väljas om.
Till mångas förvåning vann Cameron och de konservativa parlamentsvalet 2015 (om än med en mycket liten marginal), och folkomröstningen om EU planerades till juni året därpå. Storbritanniens potentiella utträde ur EU kallades snabbt för Brexit, och månaderna före valdagen följde en period av intensiva kampanjer från både ja- och nej-sidan.
Ända in i det sista var utgången av Brexit-omröstningen oviss, och båda lägren uttryckte tilltro till att deras sida skulle vinna. Den stora majoriteten av de engelska medborgarna var för att lämna EU, men (kanske på grund av huvudstadens mångfald) röstade Londonområdet för att behålla EU-medlemskapet. Wales röstade också nej, men Skottland och Nordirland var helt för att stanna kvar i EU-familjen.
Omröstningen var jämn, men en knapp majoritet avgjorde. Premiärminister Cameron avgick och Storbritannien var på väg ut ur Europeiska unionen. Nästa steg var att uppfylla villkoren i artikel 50, vilket skulle innebära fyra långa år av förhandlingar.
Argument för Brexit
Folkomröstningen om Brexit var tänkt att visa de EU-kritiska fraktionerna i det konservativa partiet och på andra håll att den brittiska väljarkåren var fast för att stanna kvar i Europeiska unionen. På initiativ av den dåvarande premiärministern David Cameron förväntades ett rungande ja till EU-medlemskap. Detta visade sig dock inte vara fallet, eftersom Cameron allvarligt hade missbedömt hur stort stöd det fanns bland allmänheten för att bryta med Europeiska unionen.
EU-kritiska stämningar hade byggts upp i Storbritannien i årtionden och folkomröstningen om Brexit gav äntligen de missnöjda medborgarna möjlighet att uttrycka sitt missnöje. Brexit-förespråkarna listade ett antal faktorer för att välja bort EU-medlemskapet och bland de viktigaste var ekonomiska frågor, ökande invandring och politik.
Ekonomiska frågor
Även om ett antal Brexit-förespråkare (så kallade Brexiteers) ansåg att EU var ekonomiskt fördelaktigt för Storbritannien, ansåg majoriteten att EU:s regleringar var restriktiva och ett hinder för marknadens frihet. Ledande brexitörer som UKIP-ledaren Nigel Farage trodde att ett utträde ur EU skulle göra det möjligt för Storbritannien att inleda frihandelsförhandlingar med länder utanför EU, t.ex. USA.
Dessa nya handelsavtal skulle vara till fördel för Storbritannien och bidra till en välbehövlig ekonomisk återhämtning efter den brittiska finanskrisen 2008 och en liknande kris i hela EU ett år senare.
Som medlem i EU var Storbritanniens ekonomi nära knuten till EU:s, och om Europa hade det tufft påverkade det Storbritannien negativt. I Storbritannien orsakade 2010 års åtstramningsreformer också missnöje bland allmänheten, som fick uppleva betydande nedskärningar i offentliga tjänster och välfärdsutbetalningar.
Stigande invandring
Redan innan Storbritannien gick med i EU hade invandringsfrågan varit en omtvistad fråga. Efter andra världskriget upplevde Storbritannien en kraftig ökning av antalet invandrare och många britter oroade sig över det ständigt ökande antalet.
Statistik visar att 201 000 EU-medborgare flyttade till Storbritannien 2013 och att detta antal ökade till 268 000 året därpå. Dessa EU-medborgare hade laglig rätt att flytta till Storbritannien, precis som brittiska medborgare hade rätt att bosätta sig och arbeta i vilket som helst av de andra EU-medlemsländerna. Detta faktum lugnade dock inte dem som ansåg att siffrorna var alldeles för höga.
Under 2015 kom cirka 170 000 invandrare till Storbritannien från andra EU-medlemsstater, medan ytterligare 190 000 invandrare kom från länder utanför Europeiska unionen.
En liten opinionsundersökning bland 12 000 väljare på folkomröstningsdagen visade att omkring en tredjedel av Brexit-anhängarna röstade för att lämna EU på grund av oro över gränssäkerheten och ansåg att invandringsflödet bäst kunde kontrolleras om Storbritannien ansvarade för sina egna gränser.
Uppgifter från University of Oxford visade också att minskad invandring och stärkt gränskontroll var det viktigaste skälet till att rösta ja för cirka 56 % av de som röstade för brexit.
I en artikel om Brexit konstaterade den brittiska veckotidningen ”The Economist” att områden i Storbritannien där antalet invandrare ökade kraftigt var mycket mer benägna att rösta för att lämna EU, vilket gällde för nästan 94 % av de personer som hade för avsikt att rösta.
En annan faktor bakom det växande stödet för Brexit var anslutningen av flera östeuropeiska länder till EU. Det rörde sig främst om fattiga länder med relativt låg levnadsstandard, och medborgarna i dessa länder var snabba med att flytta till Storbritannien för att få ett bättre liv. Det stora antalet östeuropéer som anlände ökade oron över invandringsnivåerna, och många britter gav sitt stöd till UKIP och slöt upp bakom dess ledare Nigel Farage.
Politik och policy
2017 beskrev USA:s tidigare president Trump Tysklands beslut att ta emot över en miljon illegala invandrare som ett ”katastrofalt misstag” och denna åsikt stöddes av UKIP. Strömmen av illegala invandrare var inte begränsad till Tyskland, utan de nyanlända spreds snabbt över hela Europa med Storbritannien som den föredragna destinationen för många.
Som en del av EU fanns det liten eller ingen kontroll över vilka som reste in i Storbritannien från en annan EU-medlemsstat och antalet migranter (lagliga och olagliga) som anlände till brittiskt territorium växte snabbt. Storbritannien, som är medlem i Europeiska unionen, omfattades av europeiska lagar och regler och kunde inte neka de anländande migranterna inresa.
De som ville stanna kvar i EU var snabba med att kalla Brexiteers för rasister, men även om detta kanske var sant för vissa, handlade det för den stora majoriteten om nationell säkerhet och att sätta britterna först.
Att lämna EU skulle innebära att Storbritannien inte längre skulle behöva följa EU:s regler och skulle kunna genomföra sin egen politik när det gäller invandrare och invandring.
Brittisk suveränitet
Britterna är ett stolt folk som inte gärna tar order från utlänningar. Att lyda under EU:s regler och lagar från byråkrater i Bryssel var oacceptabelt för många brittiska medborgare redan från början och detta missnöje växte bara med tiden.
För dessa brittiska medborgare innebar Brexit slutet på EU:s kontroll över brittiska angelägenheter och en återgång till den brittiska suveränitetens dagar. Att ta kontroll över Storbritanniens gränser har redan börjat med den brittiska regeringens införande av lagen om medborgarskap och gränser 2022 och det planerade införandet av ETA (Electronic Travel Authorisation) i slutet av 2023.